GlesbygdsDivan på Jåhkåmåhkke Labut-Jokkmokk i Rörelse 24/5-21

Jåhkåmåhkke Labut-Jokkmokk i Rörelse. Många av de fantastiska arrangemangen är offentliga och online.

Rajaton – Gränslöst

Ett musikaliskt tvärsnitt från skog och myr. En föreställning där språk, musik och världar får mötas i ett gräns- och genrefritt program med norrbottniska förtecken och tornedalska klangvärldar.

Sång: Carina Henriksson

Musik: Roger Norén

Läs mer på Riksteatern i Norrbottens hemsida

En lite längre artikel i Norrbottens Affärer. Så härligt att GlesbygdsDivan AB blir uppmärksammad i affärsvärlden då kultur är näring i dubbel bemärkelse 🙂

”Hon skapar nytt produktionsbolag-
Carina Henriksson, eller Glesbygdsdivan skapar nu ett produktionsbolag med samma namn. I sitt företag skapar och säljer Carina Henriksson musik- och teaterföreställningar, underhållningsprogram, skriver musik och manus samt erbjuder ReVoice-terapi och röstmassage:

– Jag vill bygga nätverk, samarbeta, utmanas och utvecklas. Jag vill skapa angelägen scenkonst och arbetstillfällen som gör det möjligt för kulturversamma att bo och verka i de norra länen, säger Carina Henriksson.

En drivkraft är Sveriges minoritetsspråk, en annan är att initiera kulturprojekt och skapa scenkonst som tar avstamp i vår kultur, musik och historia för att i nästa led, produktionsledet, skapa arbetstillfällen till de kulturarbetare som bor och verkar i regionen.

– Genom mitt företag kan jag även erbjuda skräddarsydda kulturupplevelser och leverera exklusiv och jordnära underhållning till företag, föreningar, offentlig sektor och privata uppdragsgivare. Tillgången till kultur är alltid viktig men den är än viktigare i kristid när scenerna gapar tomma och kulturlivet är satt på sparlåga, förklarar Carina Henriksson.

Carina Henrikssson har också anpassat sig efter pandemin och har därför skapat koncept i det lilla formatet, som pocketopera, Pop-Up-Performance, Gerilla-Gig och Sångogram som kan framföras för ett fåtal med möjlighet att öka till större sammanhang. Dessutom väntar ett norrländskt Requiem, med text av Bengt Pohjanen och musik av Fredrik Sixten som nyligen beviljats stöd från Musikverket, där Carina Henriksson är projektledare och konstnärlig ledare.

https://norrbottensaffarer.se/artikel/hon-skapar-nytt-produktionsbolag/lz28xyqlEn lite längre artikel i Norrbottens Affärer. Så härligt att GlesbygdsDivan AB blir uppmärksammad i affärsvärlden då kultur är näring i dubbel bemärkelse 🙂

”Hon skapar nytt produktionsbolag-
Carina Henriksson, eller Glesbygdsdivan skapar nu ett produktionsbolag med samma namn. I sitt företag skapar och säljer Carina Henriksson musik- och teaterföreställningar, underhållningsprogram, skriver musik och manus samt erbjuder ReVoice-terapi och röstmassage:

– Jag vill bygga nätverk, samarbeta, utmanas och utvecklas. Jag vill skapa angelägen scenkonst och arbetstillfällen som gör det möjligt för kulturversamma att bo och verka i de norra länen, säger Carina Henriksson.

En drivkraft är Sveriges minoritetsspråk, en annan är att initiera kulturprojekt och skapa scenkonst som tar avstamp i vår kultur, musik och historia för att i nästa led, produktionsledet, skapa arbetstillfällen till de kulturarbetare som bor och verkar i regionen.

– Genom mitt företag kan jag även erbjuda skräddarsydda kulturupplevelser och leverera exklusiv och jordnära underhållning till företag, föreningar, offentlig sektor och privata uppdragsgivare. Tillgången till kultur är alltid viktig men den är än viktigare i kristid när scenerna gapar tomma och kulturlivet är satt på sparlåga, förklarar Carina Henriksson.

Carina Henrikssson har också anpassat sig efter pandemin och har därför skapat koncept i det lilla formatet, som pocketopera, Pop-Up-Performance, Gerilla-Gig och Sångogram som kan framföras för ett fåtal med möjlighet att öka till större sammanhang. Dessutom väntar ett norrländskt Requiem, med text av Bengt Pohjanen och musik av Fredrik Sixten som nyligen beviljats stöd från Musikverket, där Carina Henriksson är projektledare och konstnärlig ledare.

https://norrbottensaffarer.se/artikel/hon-skapar-nytt-produktionsbolag/lz28xyql
samt
MINORITET – https://www.minoritet.se/6934?fbclid=IwAR29k6S80tRWs43JKlCRUqjEEQJAOE9T-7lw0kN3HFtL1rDifEyd4qVhK0s

VISST FAN ÄR DET LÖNT – krönika för en levande kulturbygd och landsbygd
(OBS! långt inlägg följer, en del finns med i artikeln i Norrländska Socialdemokraten
som även innehåller lite annat. LÄNK och BRÖDTEXT kopierat finns längre ner i inlägget.

Men jag vill sammanfatta mina tankar med mina egna ord- som publicerades på min artistsida 8/4
Jag inleder med ett citat från Folkoperan
.
”Kortsiktiga medel som kan stödja goda digitala eller fysiska projekt för verksamhet som inkluderar fler fria aktörer under pandemin står på önskelistan.”
En av många oroande men bra artiklar som publicerats i den märkliga tid vi lever i, denna av Folkoperans ledning belyser problem som fanns redan innan pandemin men som blivit än mer märkbara under pandemin.

Artikeln kan ni läsa här.
https://www.dn.se/…/pandemin-okar-motsattningarna-i…/

Och här följer min krönika (med egna ord)

VISST FAN ÄR DET LÖNT- GlesbygdsDivan tar ton
När snaran dras åt och sparkraven kommer slås de redan svaga ut. De utan skyddsnät, det vill säga frilansarna. De som står utanför institutioner och utanför understödd och statligt finansierad kultur.
Alla måste få finnas, på olika premisser, det är inte det som är poängen. Publiken behöver ett brett och varierat utbud från norr till söder. De stora och påkostade turnéerna är lika viktiga som de små.
Poängen är att i detta nu ser vi sprickorna i kristallen. Nu är det än viktigare att se till att återväxt och tillgång till diversifierad kultur finns kvar även efter pandemin. Att kultur i glesbygd finns kvar efter pandemin. Att eldsjälar, ideella krafter och föreningsliv finns kvar efter pandemin. Att det fria kulturlivet i vår region finns kvar efter pandemin. Att ett utbud och en mångfald finns kvar i hela Sverige efter pandemin. Institutionerna lider också, men de kommer att klara sig, det har de alltid gjort.
Pandemin har påvisat hur viktigt det är att det fria kulturlivet och de ideella krafterna finns i ditt närområde, i din region. Det lokala kulturlivet behövs för att överhuvudtaget kunna erbjuda och leverera kultur i pandemitid.
I en tid av mental skinnhunger, när människan törstar efter kultur så är det än viktigare med det nära livet, livet mellan husen. Det är synonymt med folkhälsa och välbefinnande. Ett värde som inte går att mäta, men som är essentiellt i den digitala, asociala och egocentrerade era vi lever i, där alla ser om sitt eget hus i första hand. Kulturen är limmet mellan människor, kulturer och länder. En brygga av förståelse mellan vår dåtid och framtid och en förståelse av vårt sammanhang i förhållande till någon annans sammanhang.
Många stora verksamheter och institutioner är naturligtvis beroende av långa tidslinjer, många människor, stora svep, många resor, lång planering och framförhållning. Det säger sig självt.
Men det behöver simultant finnas luft, scenrum och medel för de mindre aktörerna i det fria kulturlivet.
Många frilansare och enskilda näringsidkare är van att arbeta med snabba bollar och flexibla lösningar. Att se möjligheter i svårigheter är en del av tjusningen med frilanslivet; det oförutbestämda, det innovativa och flexibla. Men det är samtidigt också ibland en onödigt tuff utmaning, speciellt i pandemi-tider.
Nu handlar det om att överleva krisen; både fysiskt, själsligt och konstnärligt.
Alla konkurrerar om den lilla luft som finns kvar. Många ställer om siktet, fokuserar på produktion i tillblivelsefasen. Vi skriver text, manus, sånger, musik och skapar projekt för brinnande livet och med kniven mot strupen så att vi kan vara beredda när pandemin släpper sitt järngrepp. Vi bäddar för sen.
Men många dörrar är stängda och de medel som redan utdelats eller reserverats är ”låsta” med överhängande risk för återbetalning. Ingen vågar satsa på kultur i kristid och då syftar jag inte på krisstöd för utebliven kultur eller inställd kultur, utan jag syftar på framtidstro och framtidens kultur.
De understödda får sparkrav och tvingas permittera, vilket ändå tack och lov ger möjlighet att behålla sin personal även när det råder arbetsbrist och platsförbud. Både mänskliga och ekonomiska medel och positioner omfördelas och omstruktureras, men hur länge orkar vi, hur länge klarar systemet att täcka upp. När måste vi sluta vänta på sen, och ställa om siktet, göra omtag och omfördela för att skapa det som faktiskt går att skapa i detta nuet.
De små ”brödgig” som förut fanns för frilansarna går nu till de mer kända, etablerade och signerade artisterna.
Det är djungelns lag och det är helt naturligt. Alla kämpar för sin överlevnad. Det är nu år, kontakter, nätverk och likviditet räknas.
Men dessa mekanismer är inte något nytt. Utarmningen och utslagningen av de mindre bemedlade, de ideella, det fria kulturlivet och de professionella som inte är signerade eller tillhör någon institution har varit en lång process.
När organisationer och institutioner får sparkrav blir även dessa innovativa, tyvärr ibland på bekostnad av det fria kulturlivet.
När institutioner börjar nagga på resterna av gräddtårtan så finns till sist bara smulor kvar.
Sommarteater och revy som tidigare varit festivalernas, säsongsteatrarnas, de ideella teatrarnas, det fria kulturlivets och frilansarnas arenor har fått konkurrens av subventionerad kultur. Teater för barn och unga, skapande skola projekt som varit huvudsaklig ingång för en del ideella teaterföreningar har fått konkurrens av statligt subventionerad kultur.
Sommarturnéer och Bygdegårdsturneér har även de fått konkurrens av subventionerad kultur. Och för några år sedan försvann tjänsten länsregissör i Region Norrbotten, även det ett slag mot fria teatersällskap.
Hur ska det fria kulturlivet och en enskild näringsidkare eller en ideell förening kunna mäta sig med detta? Hur ska de kunna leverera underhållning och föreställningar till samma peng som institutionerna, när de står för alla kostnader själva? Fåtal av dessa små aktörer har inte heller sponsorer eller mecenater. Det är för mig en gåta och en till synes olöslig ekvation.
Det finns såklart goda exempel också. Riksteatern
s arbete är ett sådant.
Deras scenkonstportal är öppen för alla, den kostar inte skjortan och där är det upp till varje producent att själv lägga upp sina produktioner och upp till varje arrangör att söka medel för omkostnader. Det är en levande hemsida för de som ingen har, det är en portal och en möjligheternas fönster. Alla kan anmäla , både barn&unga och vuxenutbud, alla inbjuds att anmäla sig till scenkonst, ett urval görs och somliga blir även medtagna i småplatstbud och annat.
Det är tufft nu. Ändå är det många som vill och vågar satsa och som ser att marknaden och möjligheterna finns. Många drivs av tron på att någonstans där bortom flaskhalsen så kommer det en inbjudan till kaffebordet. Men alltför många ger upp långt innan dess.
Har vi råd att förlora dem? Har vi råd att förlora det fria kulturlivet, eldsjälar och ideella föreningar?
Nej, det har vi förstås inte. Men vi kanske måste ta oss råd.
Vi kanske borde lyfta på läsglasögonen och se på oss själva och på varandra, på vår omgivning. Vi kanske borde ställa oss viktiga frågor. Varför? För vems skull? Var är vi på väg? Vart vill vi komma och till vilket pris? Vem vill vi vara? Vilka vill vi nå? Vems historia vill vi berätta?
Jag skulle vilja se att det fria kulturlivet samarbetade och samexisterade med institutionerna. En öppen dialog där det inte handlar om tävling och om att positionera sig, utan om ett ömsesidigt utbyte och en ömsesidig nytta till gagn för både aktörer och publik.
Det är förstås ingen individ som ska pekas ut, inte heller någon institution eller organisation. Det är ett system- och struktur-fel på många nivåer i samhället.
Medel går inte att söka om du som frilans valt att inte starta firma utan använder faktureringstjänst, men i a-kassan ögon betraktas du ändå som näringsidkare. Detta är bara ett exempel och inget nytt som skett under pandemin. Denna utslagning startade när möjligheten att deltidsstämpla togs bort, vilken nu återkommit till viss del. Att vara verksam i ideell förening är också likställt med att vara näringsidkare, vilket innebär att du förbrukar din rätt till a-kassa. Ändå så är vi förvånade över att det är svårt att rekrytera ungdomar till föreningslivet. Den ekvationen går inte heller ihop. Som nystartad företagare räknas du inte i pandemitid. Har du ingen historia och bokslut att påvisa är du inte aktuell för många av de stöd som finns. Listan kan göras längre, men jag stannar här.
Jag återgår till insikten och utsikten.
Insikten: De som har kunnat leverera i pandemintid är det lokala och regionala kulturlivet som inte är beroende av resor, eller baserat på extern kompetens.
Utsikten: Vårda din närmiljö, se till att det finns grogrund, återväxt, möjligheter och arbetstillfällen.
Jag syftar naturligtvis inte på projektanställningar, turnerande produktioner samt ett rikt och varierat utbud och en cirkulation av befintliga produktioner mellan norr och söder.
Det är strålande om hela landet kan få ta del av det som produceras i just hela landet och självskrivet ska vi ha en rörlighet och ett brett utbud.
Jag syftar på fasta tjänster och jag syftar på kompetensutveckling och fortbildning och att bygga upp en stabil plattform av människor som vill bo och verka i vår region. Att tänka långsiktigt och att plantera frön och ge näring till de frukter vi vill skörda.
Jag menar att vi skulle kunna vara själva tårtan, kanske rentav hela kafferepet och att allt det övriga, som är lika viktigt fast det ligger på ett annat fat, kan få representera de sju sorters kakor som inte är hembakade.
De fasta tjänsterna är ju såklart attraktiva i kulturSverige och även om vi tittar utanför kultursektorn så kan tjänster som kräver specialkompetens vara tillräckligt attraktiva så att de motiverar en flytt till en region. Detta skulle ge en massa positiva effekter i kölvattnet. Inflyttning och skattemedel är bara en. Kanske följer det med en familj som innebär skolpeng, engagemang i kultur och fritidsliv, engagemang i föreningslivet och fler som arbetar för regionens utveckling, fler som drar åt samma håll speciellt när det blåser motvind eller vinden mojnat.
Att finnas på samma plats innebär samtidigt att det finns en flexibilitet, något som är önskvärt och märkbart i kristid. Kan vi göra något annan nytta, kan vi bidra på något annat sätt, kan vi hjälpa till på någon annan post eller position eller arbetsplats när ordinarie verksamhet ställs in.
Då är vi återigen nere på det lilla perspektivet och den lilla människan och livet mellan husen. Det som föder och göder samverkan, samarbeten och sammanhang. Kittet mellan människorna.
Att finnas på samma plats ökar också möjligheterna till de så viktiga mänskliga mötena. Det spontana. Det som ibland sker efter arbetstid, i bastun eller på kafferepet. Där löser vi vardagsbekymmer och världsproblem och där föds nya projekt och visioner.
En funderar vidare.
Skulle de frysta medel som inte kan användas i pandemitid kunna omfördelas?
Precis som artikeln från Folkoperan belyser så är det svårt och dyrt och i många fall omöjligt för den enskilda näringsidkaren och det fria kulturlivet att producera en digital sändning av tillräckligt bra kvalitet, då både medel och kompetens saknas.
Däremot finns en uppsjö av högklassig, lokalt förankrad kultur som både vill och kan lyftas upp på scenerna och därmed också få tillgång till det nätverk och de digitala plattformar och scener som finns. Lokalt producerad kultur som inte är beroende av de resor som i dagsläget inte är att rekommendera.
Det finns aktörer som har den kompetensen. Och det finns aktörer som ställde om när pandemin gjorde sitt intåg. Studio Acusticum i Piteå bjöd in det regionala och lokala kulturlivet till digitala sändningar och gav samtidigt tillgång till deras redan upparbetade digitala plattform och de tillsammans med det lokala kulturlivet klarade av att leverera kultur trots rådande restriktioner. Men var finns medel för att understödja detta arbete och var finns medel till att ta fram lokala produktioner som ligger utanför boxen.
Att lyfta blicken behöver inte alltid vara synonymt med att blicka ut över horisonten. Det kan som sagt vara att lyfta bort läsglasögonen och se sig om i sin närmaste omgivning.
Vad har vi? Vad vill vi? Vart ska vi? Varför finns vi? Vems historia vill vi berätta?
Och i förlängningen, post-pandemi när vi tittar i backspegeln så kanske detta var en kris som ledde till förändring.
Krisen höjde angelägenhetsgraden av att kunna producera och leverera lokal och digital kultur. Och som bonus nådde vi fler människor och nya målgrupper.
Om detta med hybrid-evenemang blir ett bestående koncept, som är troligt, så har vi ökat tillgängligheten radikalt. De som vill uppleva kultur live kommer ändå att göra det. Men de som inte har möjlighet att ta sig till teater eller konserthus kan ändå få ta del av regionens utbud.
Och om vi slutligen tittar på post-pandemin ur ett globalt miljö- och hållbarhets- perspektiv så kanske ändå detta med att utveckla och göda det regionala kulturlivet inte är så illa trots allt.
Det investeras 700 miljarder i näringslivet de närmaste åren i de nordliga länen, vi kommer att behöva rekrytera mänskliga resurser. Visst vore det fantastiskt om en del av dessa skulle vilja flytta och/eller bosätta sig här i norr, kanske med sina familjer, vilket inte bara genererar skatteintäkter utan också ett lokalt och regionalt engagemang i det sociala och kulturella livet även utanför arbetstid. Vi behöver inte vänta till imorgon, vi kan börja redan idag. Vi kan växla upp, se till att återväxt, tillväxt och kompetens så långt det är möjligt finns i regionen. Satsa på utbildning och fortbildning och ett blomstrande kulturliv, ett aktivt fritidsliv och folkhälsa. Lägg inte ner dans-och musiklärar-program, utarma inte barn och ungas möjlighet att kunna utbilda sig, och pedagogers möjlighet att ge gåvan vidare till nästa generation. Varje satsad krona på kultur är en satsad krona på framtidens kulturskapare.
Börja med att gräva där du står.
Börja med att ställa en fråga till din kollega, din granne, din vän, till mig.
Vad är ditt drömprojekt?
Hos mig står alltid kaffet på och dörren är alltid öppen. Det är bara att knacka på och kliva in. Kanske är det just vårt möte som bäddar för nästa spännande produktion eller som ger fantasterin vingar.
Carina Henriksson
GlesbygdsDivan / Opera Vildmark
#GlesbygdsDivan #CarinaHenriksson #OperaVildmark #Nsd #krönika #Artikel #KulturiKristid #AllasRättTillKultur #KulturHelaLivet #Samverkan #Samarbete #Länskulturinstitutionerna #RegionNorrbotten #Norrbotten #DiversifieradKultur #KulturiGlesbygd #Pandemi #SubventioneradKultur #AttraktivKultur #Tillväxt #LivetMellanHusen #KittetMellanMänniskor #LevandeKulturbygd #FriaKulturlivet #Gräsrötter #Eldsjälar #ProfessionellaAktörer #Frilans #Institutioner

OCH ARTIKELN SOM PUBLICERADES i NSD KAN NI LÄSA HÄR:
https://nsd.se/nyheter/artikel/joxdnk8j

Eller här nedan:

Sparkrav ett hot mot kulturlivet i Norrbotten”

”Spara inte på det som får oss att växa”. Det säger Carina ”Glesbygdsdivan” Henriksson, som ser stora problem med utvecklingen av kulturlivet i Norrbotten.

För ett par år sedan gick hon ifrån ett chefsjobb på Tornedalsteatern och startade eget inom musik och teater. Livet som frilans har haft sina utmaningar, inte minst under pandemin, men Carina Henriksson har bestämt sig för att ”gasa i uppförsbacke” och har flera produktioner i rullning. Men trots den egna framgången är situationen för alla frilansande kulturutövare något som engagerar.

– Visst är det är svårt för institutionerna som får sparkrav. Men det är ännu svårare för frilansande kulturutövare. För det fria kulturlivet som jobbar med snabba bollar och inte verkar genom enskild firma är det nästan omöjligt att få krisstöd under pandemin. Du måste ha lång framförhållning, visa bokslut och så vidare. Jag ser alltför många som ger upp och byter jobb.

Mattan rycks undan även för ideella föreningar, eldsjälar och gräsrötter som verkar inom kulturen, menar Carina Henriksson:

– Det blir kontraproduktivt när institutionerna tassar in på områden där ideella krafter tidigare verkat. Ta till exempel Norrbottensteatern och Norrbottensmusiken som har börjat med sommarteater, bygdegårdsturnéer och teater för barn och unga. De statligt subventionerade kan erbjuda ett pris till arrangörerna som de ideella musik- och teatergrupperna inte kan konkurrera med. Och för några år sedan försvann tjänsten länsregissör i Region Norrbotten, även det ett slag mot fria teatersällskap. Istället skulle jag vilja se att det fria kulturlivet samarbetade och samexisterade med institutionerna.

– Det borde finnas medel, med tanke på föreställningar som inte genomförts och bidrag som inte rekvirerats. Med dem kunde det fria kulturlivet erbjudas arbetstillfällen, samtidigt som vi får kulturutbud under pandemin. Förslagsvis i form av digitala sändningar. Ett gott exempel är Studio Acusticum som i våras engagerade lokalt verksamma, de enda som kunde leverera i pandemitid.

Men allt kan inte skyllas på coronapandemin, enligt Carina Henriksson:

– Även tidigare har mycket hänt som inte varit bra för den kulturella återväxten och det lokala kulturlivet. Att attraktiva chefstjänster och tillsvidareanställningar går till personer som inte bosätter sig i länet är ett problem. Om kulturutbudet utarmas kan vi få samhällen med en massa människor som jobbar här men bor utanför länet.

Susanne Holmberg